lovingword

 

Vi ser bort mot vattnet som sträcker sig runt staden och försöker få grepp om livet.

Vi har hållit ihop och vi ser på varandra nu,
utan att behöva titta på varandra.

Vi förstår men vi sörjer båda två.

Ibland vet vi varför vi sörjer,
Men det kommer stunder när vi inte riktigt förstår, 
och då brukar det vara de stunder som följer efter att vi setts igen.

Då vaknar vi som om vi upplever en emotionell bakfylla.
Som att känslornas hav plötsligt fått liv igen,
men inte på ett synligt sätt så att vågorna går höga. 
Istället handlar det om att havets botten rörs omkring,
som en soppslev som rör runt i en djup kastrulls botten.  
En vattenvirvel på havets botten som lever i vårt sinne. 

Nästa gång tittar vi på varandra, 
men vi ser inte varandra den här gången. 

Nu har vi lagt skygglappar över ögonen,
men inte sådana som man har för att man inte vågar se på verkligheten, 
utan det är skygglappar som hjälper oss blunda för det som varit tidigare, 
till fördel att kunna se framåt.

Och när vi har skygglapparna på så kan vi återigen se varandra, 
även när vi inte tittar, 
på ett sätt som hjälper oss att våga tro att verkligheten som den ser ut idag är den rätta för oss båda.