lovingword

När jag står i Er grupp och blickar mot Ni, ser jag frihet och grönskande gräs. 
När jag står på det grönskande gräset ser jag plötsligt allt ogräs som fanns där, som plötsligt står mig över öronen. 

 

När jag står bland ogräset och tittar över mot Er, ser jag gemenskap och vackra traditioner. 

När jag står på vägen utanför bådas hus ser jag alltesammans på samma gång - båda grupperna på varsinn sida,

och jag orkar inte förena er,
inte när ni inte vill göra det. 

 

Så jag går min väg, med huvudet sänkt och en tyngd på mina axlar. 

 

Det finns ett gap däremellan och det tycks inte gå att förena.  

Precis som att det inte går att förena gräs och grus och hoppas på att en jämn, enhetlig yta att vandra på skapas.

 

Det finns så mycket Jag som älskar Er, som älskar den dolda symboliken.

Utan funktion skulle Ni kanske säga. Men jag säger att funktionen är symboliken.

 

Men Ni kommer nog inte förstå.

Jag får hejarop från Er, men jag vänder ryggen till det. 

 

Om jag inte får ha båda, vill jag inte ha något. 

Så jag vandrar bort på vägen samtidigt som båda husen blir allt mindre och mindre bakom mig.  

 

/Att vara kritisk mot kritiken är inte samma sak som att hålla med dem som du kritiserar.