lovingword

blablablabla.

Kategori: Allmänt

Jag vet inte vad som händer med mig. Jag funderar på om jag blir jag-deprimerad. Med jag-deprimerad menar jag att jag inte kan bli deprimerad på riktigt, det skulle inte fungera i verkligheten eftersom jag har för många människor som sliter i mig, och i det här avseendet på ett positivt sätt, som jag skulle vara tvungen att hålla masken för.

Men jag förändras sakta, framförallt de senaste två-tre veckorna. Jag tycker inte mycket är speciellt roligt längre och jag har ingen lust att leva energiskt längre. Men jag vill inte dö heller. Jag väntar bara på en förändring men har ingen lust att skapa den förändringen själv. 

Idag satt jag kvar i skolan för att plugga. Och då började jag gråta ett tag. Hur sorgligt är inte det? Gråta i skolan när man ska plugga? Och jag grät inte för att jag va tvungen att plugga, utan för att jag känner mig så utmattad och orkeslös. 

Jag drar mig tillbaka från personerna som står mig närmast och jag sluter mig mer och mer, i mitt eget skal. Jag är nog rädd, och har ingen lust att kämpa längre. Men jag ger ändå inte upp, jag bara hänger kvar och väntar på någonting som förändrar situationen. 

Det känns ändå nice, jag tycker om att vara ensam och tycka synd om mig. Jag är rätt patetisk men jag bryr mig, jag får vara hur tragisk och misslyckad som helst, för jag vet att det inte är så sant ändå. Jag är rätt lyckad. 

  /For me, you're all I have

 

Fan i helvete.

Kategori: Allmänt

Nu blir jag den själviska svikaren som inte står vid mina vänners sidor.
Men jag då?
För jag mår inte bra, jag vill bara fly från alla människor jag känner och jag orkar inte göra mycket alls längre.
Men jag har ändå skuldkänslor, för jag vet att de tänker att jag har backat och inte står vid deras sida när de behöver en vän. Även om jag också behöver vänner jag kan vara trygg med, men var är de? Men jag kan inte göra något mer än att svälja min sorg och försöka att inte svika de. Igen.
FAN! Ärligt talat, hur kommer det sig att det alltid är mitt fel? Att det alltid är jag som svikit de, att det alltid är jag som sårat de? Det är just det här jag inte orkar med, som jag vill fly från. Fly långt bort. Till New York. Bort från alla som inte ser mig.
Men jag hör en röst som säger "Vänta inte på att någon ska plocka fram dig, producera dig själv!" Och jag känner mig mer misslyckad när jag hör det, så hur mycket hjälp ger det mig då?
Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag kanske ska försöka be igen? Det va ett tag sen..
/Livet suger när det känns som att man själv suger ur all färg från sin själ.