blablablabla.
Kategori: Allmänt
Men jag förändras sakta, framförallt de senaste två-tre veckorna. Jag tycker inte mycket är speciellt roligt längre och jag har ingen lust att leva energiskt längre. Men jag vill inte dö heller. Jag väntar bara på en förändring men har ingen lust att skapa den förändringen själv.
Idag satt jag kvar i skolan för att plugga. Och då började jag gråta ett tag. Hur sorgligt är inte det? Gråta i skolan när man ska plugga? Och jag grät inte för att jag va tvungen att plugga, utan för att jag känner mig så utmattad och orkeslös.
Jag drar mig tillbaka från personerna som står mig närmast och jag sluter mig mer och mer, i mitt eget skal. Jag är nog rädd, och har ingen lust att kämpa längre. Men jag ger ändå inte upp, jag bara hänger kvar och väntar på någonting som förändrar situationen.
Det känns ändå nice, jag tycker om att vara ensam och tycka synd om mig. Jag är rätt patetisk men jag bryr mig, jag får vara hur tragisk och misslyckad som helst, för jag vet att det inte är så sant ändå. Jag är rätt lyckad.
/For me, you're all I have