Vad är livslång kärlek? Funkar det för mig? Kommer jag kunna klara av det livet? Kommer någon klara av mig? Finns det en man som passar ihop mig? Kommer jag vara stolt över att föda hans son? Vill jag ha en son som är precis som honom?
Det finns så mycket på liv spel när man går in i ett förhållande nu. När jag går in i ett förhållande kommer det vara seriöst den här gången. Det kanske är det slutgiltiga beslutet, den slutgiltiga kärleken, den slutgiltiga personen? Det skrämmer mig jättemycket! Jag vill inte ha något förhållande och jag vill inte gifta mig nu. Jag är inte redo.. Eller är det bara en ursäkt för att jag inte binda mig och inse att det visst blev fel?
/The finger that is pointing at the moon isn't the moon.
The last week I've been thinking about you more than I have for several months. I've even shed some tears, but it's been nearly two years now. I can't seem to forget and the memories just get more beautiful for every tear that fills my eyes..
I've realized that I'm no longer in connection with anything. I'm just doing what I should, what I like but without a connected soul. I'm decetring myself from the world, from people I should be close to...
I'm stressed, I'm a perfectionist. I want to be proud of my work, of myself and my accomplishments. No one sees the battle inside, but I don't see anyone else's battle either so then we're in it togheter.
Living in a bubble, stroking my own chin with a beutiful memory as I see a pile of work in my head that I shed from and craddle in a fantasy.